Intervju med The Unguided

Richard Sjunnesson

Palatset 12/11 2016 Linköping

Välkommen hit!

Tack.

Har Ni spelat i Linköping förut?

Det har vi faktiskt, 2014 när vi släppte den skivan du har på t-shirten, Fragile Immortality. Vi spelade på Lórient här i Linköping, i april. Det var grymt, så det var jävligt kul. 

I November 2010, så började bandet att formas, och ni avslöjade samarbetet med Roland i en video. Vems idé var det och vad tyckte fansen om det?

Jag och brorsan skulle starta ett band efter att jag hoppade av Sonic Syndicate. Det hade vi väl tänkt göra ganska länge egentligen. Då ringde jag Roland, för vi skulle reda ut lite gamla kontraktsprylar, för han hade gått igenom samma sak. Då skämtade vi lite, att skulle inte vi starta ett band, vi har nånting på banan här. Så vill du vara med på det. och det ville han. Så tänkte vi lite hur ska vi annonsera det här, och då tänkte vi att vi lägger ihop ett litet sånt, vi annonserar lite pö om pö. men att det kommer att vara en person ni känner till. Sen gjorde vi den här videon, som ett lite skojfriskt projekt. Där var vi förankrade i nostalgi, som vi hade gjort i videos med Sonic kan man säga. Jag vet inte direkt vems idé det var nog bådas ihopkok det där. Fansen tog det ju extremt positivt. För dom var väl inte supernöjda med vad Sonic hade presterat dom senaste åren efter att Roland hoppat av, även jag själv hade ett visst missnöje. Så det funkade ganska bra, vi var nog i synk där.

Ni var värdar för en tatueringstävling för fansen, berätta om det och är det fortfarande populärt att tatuera in ert emblem?

Ja, det stämmer, innan vi ens hade släppt några nya låtar, så hade ju folk tatuerat in vårt märke, det var ju lite våghalsigt av dom får man väl säga. Dom visste ju inte vilken musik vi skulle spela, dom trodde väl att det skulle bli nån form av hårdrock, men inte vad det var exakt. Vi kunde ju ha kunnat komma ut som nåt jävla jazzband, och då står dom där med sina symboler, men så blev det ju faktiskt inte. Det var ju en stor eloge att se det här, att fansen stöttade projektet hela tiden från början, att det var ett sånt engagemang från fansens sida i det här. Jag tror det var jag, Roland och Roger som personligt marknadsvärde på något sätt, att dom kände sig trygga med att det nog kommer bli nån form av kvalitet. Det var jäkligt kul, det var tre stycken som var först ut, och dom fick ju lite priser och så där. Det var häftigt. 

Det är ju för evigt ju, jättefränt.

Ja, det kostar ju mycket med laser, och sånt, och det blir ju det ett tag annars. så det är ett stort beslut. Jag har inga tatueringar, jag hade nog inte ångrat mig, men jag hade nog tröttnat på det efter ett tag. 

Albumet Lust and Loathing släpptes tidigare i år. Finns det en historia bakom och hur delar ni upp arbetet när ni skriver?

Det finns en historia som går igenom alla dom här tre skivorna vi har släppt faktiskt. Det är en ganska nördig metaforisk historia, vad som hände med Sonic kan man säga, och från perspektivet av mitt eget liv, eftersom det är jag som skriver texterna. Jag tror det började med att jag var tvungen och ventilera, den här Sonic prylen gick fort och det blev ganska stort, det var jäkligt mycket känslor jag inte hann med och reagera på, kan man säga. Den här storyn täcker kanske tio år, från det vi började som demoband till det att det faktiskt begav sig med Sonic och från mitt avhopps perspektiv. Det är min historia på hela det här, med väldigt metaforisk och nördig tappning. På den nya skivan, som är ett semi koncept album, finns dels den här storyn och mer relevanta och nya grejer som har pågått i mitt egna liv och lite globala funderingar så där. Så det är en härlig blandning där, man kan säga att är hälften hälften. En del som har lite mer realistiska texter och en del som har med den här storyn att göra.

Du och din bror Roger är ju med i samma band, hur går det att jobba ihop och håller Ni sams?

Jag tror jag och min bror bråkade av oss när vi var små. Jag tror det har och göra med att det har gått väldigt bra för våra band. Det är så jävla högt i tak, om vi tycker att det här funkar inte, då säger vi det rakt ut. Det finns inget som är hymlande med vår kommunikation. När vi var små kom vi inte överens om nånting. Vi är jävligt olika för att vara bröder, men jag tror vi båda känner att vi är konstant, vi är jävligt starka tillsammans, han är en naturlig del i allt jag gör nästan. När vi gick gymnasiet, vi gick samma linje, vi konfirmerade oss tillsammans, hängde på samma fester, sen startade vi bandet och jobbade på samma skift ett tag. Så vi har väl fått lära oss att acceptera varandras olikheter och använda det till nån styrka. Jag är jävligt trygg med brorsan vid min sida där mina brister är, där har han sina styrkor och tvärtom tror jag. Så vi kompletterar varandra bra. 

Vilka musikinfluenser har ni i bandet?

Vi är extremt jävla spretiga när det kommer till det. Vi lyssnar alla på olika sorters musik, jag tror att jag och brorsan är dom som har mest lik musiksmak, sen tror jag Rill och Henry har ganska lik musiksmak. Roland har lite progressiv gitarrpryl. Gemensamt är att alla är ganska öppensinnade, lyssnar på det mesta, så länge det är kvalitet, inte så vi binder oss vid en viss genre, så länge det är bra låtar. Tror alla gillar melodi, det ska vara hookigt liksom. Det kan det ju vara både på ett dödsmetal sätt och ett poppigt sätt. Men hookigt och melodiskt är nog gemensamt. Jag lyssnar ju nästan bara på power metal, tysk power metal det är det jag lyssnar på om jag får välja. Jag lyssnar på extremt mycket på ny musik, allt som släpps, för att hålla koll på branschen, så jag konsumerar väldigt mycket musik. 

Det finns väldigt mycket musik.

Jag har ett koncept att varje dag lyssnar jag på en ny skiva som kommit ut. Det kan ju vara allt från black metal till den gällaste power metalen. Så det är väldigt dynamiskt det där. Jag accepterar, jag tycker allt är bra på ett eller annat sätt. Jag lyssnar nog på väldigt konstig musik, det är en ganska spretig musiksmak, vilket jag tror är en fördel för oss som band, att ta russinen ur kakan från allas perspektiv. 

Ni vet aldrig vad Ni kan hitta.

Men det blir lite svårare live, när vi ska välja vilka låtar vi ska spela. Den här låten är jävligt power metal, men den här är ganska poppig, du vet det är spretigt.

Från det ni började och fram till nu, blev det som ni hade tänkt er, och vad har varit bäst?

Ursprungsplanen att släppa tre skivor har vi ju åstadkommit i alla fall, trots att det har varit kämpigt eftersom vi bedriver det här som en hobby. Vi har ju våra jobb, privatliv, familj och såna saker. Så det är svårare att få ihop det här än när vi jobbade med det på heltid med Sonic. När vi var ute och turnerade sju månader om året. Man kväver inte det som är kul, man ser inte jobbet som ett yrke, man ser det som en hobby, med brinnande kreativitet, det är jävligt positivt.

Ni tröttnar aldrig?

Men det ska bli kul att kolla framåt och se, vi är inte helt på det klara med vad vi ska göra här näst. Det är fortfarande inte huggit i sten, jag tror vi spekulerar i att vi ska göra en ny trilogi, som den vi har, så det blir som ett avslutat kapitel, så fortsätter man därefter. Det ska bli spännande, för dom här tre skivorna har varit så huggna i sten, nu kanske det blir mer öppet framöver, vad som ska hända.

När ni har varit ute på turné och har kommit hem, hur lång tid tar det tills ni längtar ut igen?

Jag är väldigt hemmakär måste jag säga. Jag tycker det är skitkul och vara ute på turné, vi har ju inte kört här fyra till sex veckors svängarna, vi har varit ute två och en halv vecka i april, när vi headlinade för Lust and Loathing, då hinner man inte bli den där, man kollar på turnékortet och va satan, det är sju veckor kvar och vi har inte ens kommit till hälften. Då känner man att det fortfarande är nytt och kul varje dag. Det känns kul att kunna förena båda grejerna. Jag trivs på mitt jobb och jag trivs när vi är ute och spelar, Jag trivs på turné, det finns ingenting som är direkt dåligt, allting väger upp varandra, det är lite balans i livet. 

Vad händer framöver?

Vi vet inte riktigt, vi får se. Vi vet rent krasst att vi släppt två skivor med Napalm Records, nästa skiva då går vi in på nåt som heter nåt så tråkigt som Optioner i kontraktsvärlden. Bolaget väljer om dom vill göra nästa skiva eller huruvida dom inte vill göra den. Nu har vi fått ett anbud på optionen så rimligtvis blir vi kvar på Napalm Records för den här tredje skivan med dom då. Dom har ju lite muskler så det är kul, vi känner oss väldigt hemma där, så det blir bra. Mer än sådär vet vi inte, vi har börjat jobba med en manager, som vi inte heller haft på dom tre första skivorna, så det är också lite nytt. Vi har försökt ha så lite folk som möjligt, så vi får se vad han kan åstadkomma. Det är spännande även om det är lite ovisst.

Det kan ju vara roligt med.

Ja, definitivt.

Beskriv bandet med tre ord.

Schalger döds metal.

Intervju med Gain Eleven

Palatset 28/10 2016

Linköping

Jag får börja den här intervjun med att säga ett väldigt stort grattis till Er! Ni vann Emergenza 2016 och den Nordiska finalen i Stockholm. Hur kändes det?

Vidar: Brutalt!

David: Jättekul känns det, häftigt och vinna hela världsfinalen nere i Tyskland, spela på dom scenerna där nere, så det är en ära. Samtidigt som det är mycket hårt jobb bakom. Jag tror det är den här sommarens bästa helg, som vi hade där nere i Tyskland och vann finalen.

Hur kändes det när Ni visste att Ni hade vunnit och gick ut på scenen där?

Vidar: Svårt och stå, bland annat.

David: Lite darrigt, lite chockade allihop tror jag, att det var vi liksom. Man kände sig tom egentligen, att det bara skedde, jäklar är det vi som har tagit hem det här.

Hannes: Det var ganska svårt och spela med, när vi hade vunnit. För då fick vi spela på den stora scenen där nere, och jag tyckte det var jättejobbigt, för då kände man nästan ännu mera press på sig och visa vad man gick för, eftersom man hade vunnit. Då var man tvungen att visa att man förtjänade det också. Men kul och utmanade.

Det var värt allt jobb alltså?

David: Oh ja, absolut. 

Hur förbereder man sig för en sån här tävling?

Vidar: Jaa, det är andra gången vi är med i tävlingen. Största skillnaden tror jag jämfört med när vi var med första gången var att vi behandlade det som vanliga spelningar den här gången. För två år sedan när vi var med, så lade vi mer eller mindre all energi på tävlingen, och det var typ allt vi brydde oss om, och det tror jag var till våran nackdel. man övertänker saker och blir nervös på det sättet. Jag att vi tjänade på att bara behandla det som vilken spelning som helst och inte se det som en tävling. 

David: Sen diskuterade vi mycket hur vi skulle presentera oss på tjugo minuters speltid. Försökt och lära oss under tiden då, vad som är det bästa konceptet för att presentera oss på kort tid. Det var väl lite så vi försökte förbereda oss i alla fall så gott vi kunde, sen nån gång mitt i det där, så säger man till sig själv att vi kan inte göra mer än det vi gjort, vi kan inte stå och öva fem minuter innan gig, utan vi har övat på det vi har övat på, så är det bara och köra på känsla sen.

Hur grundades bandet?

Martin: Jag, Vidar och Hannes gick i samma klass i gymnasiet, vi gick estet och spelade mycket tillsammans, Vidar och Hannes kände David, och tyckte vi skulle träffas en kväll och spela låtar av ett band som heter Black Stone Cherry. Så gjorde vi det och så hade David ett gäng låtar på lager redan, vi spelade en fem, sex timmar och skrev två, tre låtar på första repet. Sen bara fortsätter vi.

För dom som inte känner till Er, hur skulle Ni beskriva ert sound?

Martin: Ständigt utvecklande. 

Hannes: Energisk rockmusik, fartfyllt.

Vidar: Man blir sugen på att parta, skulle man kunna säga.

David: Charmig, energisk rockmusik.

Hannes: Partyrock.

Ni har släppt ett album som heter All in. Varifrån hämtar Ni inspiration och lämnar Ni nånting av Er själva i texterna?

David: Ja, vi kan börja med det första. Inspirationen överlag kommer ifrån det man lyssnar själv på. Jag tror aldrig man kommer undan med det, att man måste ha lite personliga referenser först, innan man kan få ut något eget. Antingen härmar man eller så försöker man komma i närheten av en känsla som man gillar. Därifrån är väl inspirationen. Det är ju personliga referenser vi har allihopa, som grundar vad vi låter som. Texterna, försöker att vara opartisk, att alla ska kunna relatera till det. Men sen finns det vissa texter som är lite mer utlämnande också. Som är lite mer personliga erfarenheter som man vill få ner på papper och sjunga om. Men just i dagsläget satsar man väl på att hitta vinklar på texter så att folk hajar till när dom hör några ord eller fraser, va, fasen sjunger dom om egentligen. Det är det vi försöker med idag, tidigare har det bara gått av sig självt att skriva en text med en röd tråd, som handlar om nånting. Sen om det är jättedjupt personligen eller om det är jättelätt, det kan vara lite coola fraser i en låt, som man inte känner så starkt band till, som bara finns där, den är som den är. Så det är ganska olika, det är ganska kul och variera tycker jag, vad man kan göra textmässigt.

Hannes: Det är också intressant tycker jag, du som skriver texter och jag relaterar till mig själv som person, om man skulle skriva en väldigt djup och personlig text, kan jag ofta känna att det är svårt att göra den till oss alla fyra, som en grupp, eftersom vi är fyra personer, även om det är du som är frontman och ledare, så är det ändå fyra människors prägel. Då kan det vara svårt tänkte jag att skriva nånting som verkligen är utlämnande kanske, i ditt fall.

David: Det är kanske lättare och hitta på nånting som ni hajar till på för att det är kul, så är det lättare att skriva än att skriva om sig själv, och egentligen vill man dra för gardinen och sjunga den för sig själv eller om sig själv, vad det nu kan vara. 

Ikväll delar Ni scen med The Hawkins, har Ni lirat ihop förut?

David: Ja, det har vi gjort. Ganska många gånger nu, sex, sju gånger .

Hannes: Strax över fem.

David: Dom är ju väldigt likasinnade, passionerade och fruktansvärt bra musiker, låtskrivare och allt vad det innebär. Goda vänner, så att det är som att ha ett extra band och spela med. 

Extra kompisar?

David: Ja, när man känner sig lite ensam så går man till dom.

Ni ska till Tyskland och spela, hur har Ni laddat för det?

David: Vi har haft ledigt, vi har skrivit mycket, en del i alla fall. Känt på nytt material, så vi får nåt hum om hur framtiden ligger till hos oss. Så vi har väl funderat mycket istället för att spela tycker jag. Försöka bena ut vad vi verkligen är bra på och vad vi kan förmedla, sen om jag har något svar på det än det är en annan sak. Vi har tänkt lite kring dom banorna. Tyskland, det är inte så mycket man förbereder sig, man bara åker och har jäkligt kul därnere. Så vi ser fram det som tusan och att träffa både gamla och nya vänner där. 

Är det i närheten där Ni var och spelade?

David: Ja, det är i Berlin och Hamburg, som är ny stad för oss nu. 

Hannes: Det är mycket samma folk som vi har träffat innan därnere, så det är ofta samma arrangörer och tekniker. Fast nu kanske det inte är samma tekniker, för det är ett nytt ställe. Dom som håller i evenemangen brukar vara dom samma. 

David: Dom är bra, Det brukar gå ganska smärtfritt när vi är där, ofta bra personal att jobba med, och har man det, finns det ingen ursäkt att göra ett dåligt jobb själv, utan det är bara och köra på. Så egentligen, se till och ha passet i ordning och sen bara köra. 

Vart kommer namnet Gain Eleven ifrån?

David: Vi hade ett annat namn, dom första tre månaderna som vi spelade. Vi fick höra att det var ett ganska dåligt namn, så vi satt och funderade ganska länge på vad vi skulle byta till. Då när vi var i startgroparna, hade vi möjlighet till att byta namn. Referensen är väl ifrån dokumentärfilmen Spinal Tap. Men det var ingen av oss som hade sett filmen, så det kommer troligtvis därifrån. Det har och göra med att gain på förstärkaren bara går till tio, förutom för oss, där den går till elva. 

Hur känns det och stå på scenen och se ut över publiken?

Vidar: Ja, jag personligen brukar inte titta så mycket på publiken, jag tittar snarare över deras huvud. För jag vill inte se deras reaktioner eller så. Det är väl så på varenda spelning hittills, har varit så för mig oavsett om det är tio personer eller om det är flera tusen, så förtjänar dom en lika bra show, som vi vanligtvis levererar. 

David: Kan ju vara väldigt olika det där, beroende på vad man får för respons. Men ofta när man har en publik framför sig, så taggar man till och det är en skön känsla, sen ligger det nånstans, i mig i alla fall, att man entertainar tills man får en reaktion. Ok, jag fick ingen reaktion där, då kör vi det här och går ännu hårdare, tills man ser ganska dum ut kanske, tills man får en reaktion, ett leende eller att folk står och diggar och tycker det är bra. rock n roll. Då känner jag att jag gjort ett bra jobb, det är nästan roligare om man har lite kräsen publik, där man får jobba lite för det. Om man nu har dom där extra tio, tjugo procenten och ge, så är det jäkligt kul när man får göra det. 

Hannes: Ja, den känslan som uppstår tycker jag är den som gör att man verkligen vill göra det här. Det är en enorm skillnad att spela live, framför människor än att lira i replokalen, två helt olika saker. Fantastiskt kul, jag brukar till skillnad från Vidar, försöka hitta människor och söka upp lite så för att interagera med publiken, jag tycker det är fantastiskt roligt. Bara byta en blick eller en grimas det är glädje. 

Martin: Jag tror dom sagt allt redan, när man får folk framför sig, så blir det logiskt att vi har suttit i bil fyra timmar idag, och ska sitta fyra timmar imorgon igen. Man sover lite och går runt och är trött. Får man träffa våra kompisar i The Hawkins o kolla på sin spelning, då blir det plötsligt så att just det, det var därför vi höll på med det här.

Om Ni fick välja plats att spela på, vart skulle det bli och varför?

David: Mitt drömgig är nog faktiskt en källarlokal med jättebra ljud, nästan som studioskitigt ljud, så man hör precis allt, och man kommer jättenära en galen publik. Jag har ingen sån här stor arena blick jag har svårt för det, även om jag vill stå på en stor arena. Jag skulle vilja att det gick och få till svinbra ljud i en jätteliten svettig lokal, så man känner riktigt att man myser, med ren och skär rock n roll känsla. 

Vidar: Sälja ut Wembley två dagar i rad, men det är ett tag kvar tills det kan hända. Det är väl typ det jag har och säga.

Ni får ha det som mål.

Vidar: Ja, man får ta små steg i taget. 

Hannes: Jag är nog lite inne på ditt. Det finns en klubb i Oslo, som heter John D, som jag var på konsert med ett band som heter Awolnation, för tre år sedan. som var helt makalöst bra verkligen. En riktig käftsmäll, för det var så sjukt bra. En liten intim klubb, inte så jättemycket större än den vi sitter i nu. Med en fantastisk publik, men just för att det var så litet och intimt, med ett så stort band framför en så blir det en helt fantastisk upplevelse. Så John D.

Martin: Jag har alltid förundrats över stora festivalscener. 

David: En stor festivalscen, med mycket folk. 

Martin: Väldigt mycket folk.

Wacken Open Air?

Martin; Typ så, en stor festivalscen är häftigt. 

Vad händer framöver? 

David: Fortsätta och jobba på Gain Eleven överlag. Fixa till, snygga till, får se vart vi hamnar musikmässigt, än så länge. Ett skivbolag är väl på gång, vi ser väl fram emot lite fler kontakter och släppa ny musik förhoppningsvis ganska snart. Börja känna på vad som funkar för oss på riktigt. 

Hannes: Sen har vi en turné också i början av sommaren, eftersom vi vann Emergenza festivalen, så fick vi en turné.

Åh vad kul!

David: Så den går av stapeln maj/juni nästa år nånting nere i Tyskland, det ser vi fram emot. Sen är det säkert fler klubbgig i Sverige, kanske försöka blicka neråt Tyskland och dom angränsande länder och försöka slå sig in på den marknaden.

 Beskriv bandet med tre ord:

Energi, glädje och Rock n roll. 

Intervju med The Hawkins

Palatset 28/10 2016

Linköping

Hej och välkomna hit. Är Ni taggade för ikväll?

Johannes: Ja, det ska bli riktigt kul.

Albin: Äntligen helg, en spelning, dricka lite öl och rock`n roll.

Johannes: Vi lirade ju på The Crypt, men det är ett tag sedan. Det här är andra gången vi är i Linköping. Det var riktigt bra då.

Albin: Då blev våran gitarrist sjuk, så vi spelade bara som en trio då, så det gick som det gick, men det gick bra.

Johannes: Det känns bra.

7 Juni, spelade Ni på Sweden Rock Festival, hur var det och var det hård konkurrens i tävlingen för att ta er dit?

Albin: För mig var det en dröm sedan långt tillbaka.

Johannes: Vi var ju där hela veckan.

Albin: Jag är ju där varje år, kollar på band, lyssnar på hårdrock. Vi var ju där från tisdagen och vi spelade på lördagen. På tisdagen drack vi öl och hade festival. Men sen när vi var där, vi fick ju gå upp på scenen före alla andra, innan folk blev insläppta. Bara det att gå ut på området som var helt tomt var ganska coolt. Sen gå upp på den där scenen, som man sett från andra sidan ett par gånger, och testa ljud och så, det var riktigt bra. 

Johannes: Bästa scenljud jag haft nånsin tror jag.

Albin: Tror aldrig jag varit så nervös för en spelning. Vi hade ju vårt hotell där, det var ju världens finaste hotellfrukost, men jag fick i mig en kopp kaffe och en halv våffla. Det gick inte mer, jag var så jävla nervös.

Johannes: Jag var mest stressad på morgonen då, Vi spelade ju först på dagen, Kommer vi att missa transporten.

Albin: Hotellet var ju några mil ifrån festivalen, och ofta så snackar och skojar vi mycket, det var 45 minuters bilfärd dit, total tystnad.Vi sa inte ett ord till varandra. 

Johannes: Du nervös snackade lite med taxichauffören.

Albin: Han verkade trevlig, och jag satt ju fram.

Johannes: Sammanfattat så var det grymt. 

Kändes det bra när Ni väl började spela sen, försvann nervositeten då?

Johannes: Ja, det gjorde den.

Albin: Det var bara och köra rakt in i väggen då.

Johannes: När vi körde, var det bara och köra. 

Ni har släppt tre stycken Ep. Part One: The Circus, Part Two: The Puppet Show och Guantanamo Bassline. Finns det någon röd tråd mellan albumen och hur delar ni upp arbetet i studion?

Johannes: Bra fråga, det är en tråd mellan dom två första, eftersom dom heter Part One och Part Two. När vi gjorde Part One, var vi fem stycken i bandet, då var det en annan kille på sång och då hade vi väl nån tanke att bara släppa Part, som vi hade som benämning, och så blev det så att vi började med Part Two då, och sen under det så blev vi bara fyra. Det blev bara vi då, som vi är nu. Vi körde på med det, jag tror mycket berodde på att vi hade den första, den hette The Circus, och sen kom ju öppningslåten, The Puppet Show, att jag skrev den, och då blev det ju som en naturlig grej att man hade The Circus och sen The Puppet Show, som ett tema liksom. Sen till Guatanamo är det ju inte riktigt nåt tema.

Albin: Nej, det var ju bara att vi ville släppa tre låtar vi hade spelat in, som vi tyckte var bra. Vi tyckte inte det passade ihop med Partgrejen, för det var bara en kortare skiva och bara tre låtar. I och med medlemsbyte och allting, ville vi väl göra en liten nystart och gå vidare nånstans kanske. 

Johannes: Mestadels är det jag som har skrivit, men vi har ju skrivit en del ihop, Amnesia har ju du och jag skrivit ihop. Jag har skrivit text och han har skrivit musiken.

Albin: Jag skriver gärna ihop med dig, men du kommer med en klar idé, då är det ju klart så att säga. Då kan jag inte säga så mycket. 

Johannes: Men det är oftast bra när man bollar, man har ju antingen nån form av refräng eller jag gillar och komma med en hel låt, eller fragment av den, sen spelar vi ihop och så kommer vi fram till nåt.

Hur och var grundades bandet?

Johannes: I en skolkorridor i Arboga.

Albin: Jag hade ett annat band, som aldrig fick något namn riktigt.

Johannes: Jag hade ett annat band med. 

Albin: Vi hade replokalerna bredvid varandra, vi var ju kompisar. Han spelade lite mer amerikansk skatepunk, och jag älskar Iron Maiden och ville spela det, men sen ville vi spela ihop.

Johannes: Vi blev ju bästa kompisar.

Albin: Det blev ju naturligt att gå från skatepunken och gå ifrån heavy metal och bara spela rock´n roll, nåt slags möte däremellan, jag vet inte, bara ösa.

Johannes: Det är lite roligt, jag spelade ihop med Martin, som spelar bas, så vi hade det där skatepunk bandet, så vi kommer ifrån punkbakgrund, du och Micke var ju med i ditt band, så det blev som en blandning av dom två.

Albin: Man kan väl säga att ni jobbade med några stycken, och vi jobbade med några stycken. Det svåraste med band är ju att hitta folk som är drivna nog och som vill, och folk som kan offra saker, säga nej till det här och det här, kanske bara för att repa, dom människorna som vi spelade ihop med på var sin sida då, så var det väl vi fyra som var mest drivna. Det kan ju ha varit en sån mix med.

Johannes: Driftighet, man ska passa ihop, funka bra.

Albin: Personkemi. 

Johannes: Personkemi, för annars är det inget kul överhuvudtaget. Sen ska man vara duktig, alltså på sitt instrument, vilja göra samma sak också. Det är en sak om man har driftighet, men om det spretar då kan det ju bli konflikt och ingen vill ändå. Det var ju snarare så att vi växte upp tillsammans på det sättet, att vi lyckades hitta det i en så liten stad, det ska man vara ganska glad över.

Albin: det föll sig naturligt på nåt sätt, att vi blev polare till slut.

Ni delar scen med Gain Eleven ikväll. Har Ni spelat ihop förut?

Albin: Ja, det har vi gjort.

Johannes: Världens bästa band, dom är så jävla grymma. Vi spelar ju i Karlstad imorgon, då spelar dom efter oss, som känns skönt, för det är så jobbigt ikväll, för vi spelar efter dom, för dom är så himla bra. Man har sån himla press på sig. Men dom är asgrymma.

Albin: Jag tror i alla fall att det är ömsesidigt att vi sätter press på varandra.

Johannes: Det är bra.

Albin:Vi spelar ihop med dom så ofta vi bara kan. På samma sätt som vi har hittat rätt personer till bandet, vi har hittat ett band som är bra personer så med. Det är ganska sällsynt och hitta fyra snubbar till som är schyssta och hänga med, som fattar och har bra åsikter med.

Det kan ju vara roligt och göra en längre turné ihop med, när Ni funkar så bra ihop?

Johannes: Absolut!

Albin: Det är väl målet nånstans att göra det.

Johannes: Det var väl förra året vi lirade ihop första gången ihop. Jag tyckte det klickade direkt, jag blev ju bra kompis med dom, vi har umgåtts utanför och spelat också, så det är skönt.

Albin: Jag hörs ju med David och Vidar varje dag, vi ringer till varandra. 

Johannes: Jag har tagit över Hannes, och David har med varit över också. vi trivs jättebra och dom är ju som sagt grymma.

När Ni ska iväg på turné, hur planerar ni turnén, är det mycket logistik?

Johannes: Ja, det är väl det som är tråkigt. Grejen är att vi inte har varit på nån större turné, vi ska ju till Ryssland och spela nästa vecka, så då åker vi iväg. Tio spelningar och det är ju ganska uppstyrt liksom där.

Albin: Men det är väl visionen med att vi kommer att jobba med människor om gör allt det där åt oss, alltså vi vill att det ska vara så. Men just den här gången är det väldigt uppstyrt, på annat håll. Vi måste tänka lite grann absolut, men det som är skönt när vi spelar i Sverige, som idag spelar vi två dagar på en helg, fredag och lördag, då har vi vår egen bandbuss, som vi köpt för egna pengar och den som är fräschast från dagen innan får köra. Inrikes är det ju vi som kör, med vår egen buss och så. Det ska bli jävligt coolt och åka till Ryssland. Vi har en egen chaufför, vi kör ingenting.

Albin: Åka från stad till stad och spela vartenda dag i tio dagar, det har vi inte gjort förut, det är ju en del av drömmen, även om detta är på en lägre nivå.så är det en del av drömmen. sitta i en trång bil, känna varandras svett, det hör till. Skulle man vara ett sånt band som går från start, via kontakter får förbandsgig för Maiden, man går från noll till hundra, man går från studion till en turnébuss. Den vägen skulle inte jag vilja ta, jag vill ha hela kakan.

Johannes: jag tror inte det är ett sånt kul sätt och ta sig upp heller. Dels för att det blir riskabelt om luftslottet pajar. Om man tar idol tex, du kommer direkt in i en industri, dels blir man ju bara en produkt, man släpper en skiva som du inte har skrivit nånting på. Det är det vi vill göra, det viktigaste är att vara kreativ, det är det jag värdesätter mest i livet. om man tummar på det eller om vi skulle signa ett kontrakt där vi säljer oss helt, då skulle jag skita i det. Jag tror dels att man blir inte så jäkla nöjd, för man märker att du inte är dig själv till slut, om man skulle komma in i en sån process. Sen tror jag det är en mer svag form, att man inte får bygga upp sitt eget namn helt. Om man bygger upp ett helt namn, då har du folk som tycker du är bra på riktigt och det är ju det vi hoppas att folk gör. 

Albin: du jobbar upp en fanbase, du jobbar upp människorna omkring dig.

Johannes. Jag menar, det här är ju kul, det här är ju grymt det vi har här, Man har ju dom här drömmarna om stora spelningar. 

Albin: Resan är målet.

Johannes: Det är fan så.

Vilken av Era låtar tycker Ni har blivit mest populär?

Johannes: Give it Up, den har vi ju en video på också, Bless Me Father också kanske.

Albin: Ja, Bless Me, ligger högst på spotify.

Johannes: Jag vet att när vi lirar så brukar en låt som heter Profit In Disquise, bli populär, jag tror att det är för vi bygger upp så mycket mot slutet, jag inbillar mig i alla fall att det är en ganska stor publikreaktion.

Albin: Den är tuff.

Johannes: Ja den är bra.

Albin: Den är hårdrock.

Känner Ni varandra väl, är ni som en familj?

Albin: Ja, gud ja.

Johannes: Det är ju som jag sa, jag kan säga vad jag vill till dig, och det är ju skönt att ha såna människor. Det är ju jobbigt i jobbsituationer eller vad som helst, om man känner att man måste hålla sig tillbaks, sin egen personlighet. Jag skulle kunna be dig dra åt helvete.

Albin: Då säger jag, ok han är på dåligt humör, jag går och gör nånting annat, jag vet att det går över sen. Det finns ingen bättre terapi än sitta i våran lilla turnébuss, som nätt och jämt täcker oss medlemmar och våran utrustning. att sitta så där  och köra till Östersund i åtta timmar, den terapin slår allting, det är bara och öppna upp sig och snacka.

Johannes: Det var sjukt, senast vi åkte till Östersund för att lira, som du säger, det var åtta och en halv timme, och jag mådde fan bra när vi klev av bussen, vi hade kommit närmre varandra. Ibland är det ju så att man blir jävligt irriterad, men då, det var jävligt intressant, för på över halva vägen dit, då började vi prata om jävligt djupa saker, jag öppnade mig som fan. Men det är ju verkligen en familj.

Om Ni fick välja mellan Wacken Open air och Rock Am Ring, vilket skulle ni välja och varför?

Albin: Wacken!

Johannes: Jag skulle välja

Albin: Kom igen, Wacken Open Air.

Johannes: Rock Am Ring känns lite poser, men Wacken ..

Albin: Wacken kollade vi ju på Headbangers Journey, Det var ju världens största rockfestival. Dom släpper biljetterna julafton och dom är slut juldagen, när dom släpper sina biljetter, är dom slut innan dom ens släppt ett enda band.

Johannes: Det är ballt.

Albin: Det är stort.

Galet är det.

Johannes: Tror det blir Wacken ändå. Fast det är du som drar mig dit.

Albin: Sen tycker jag att Wacken är mer metal än vi är, därför är även Rock Am Ring en ganska stark kandidat. Jag skulle vara stoltare med Wacken i bagaget, att ha och skryta med.

Johannes: Airbourne funkar ju bra i Wacken.

Ni får ta Wacken först och Rock Am Ring sen.

Vad är Era musikinfluenser?

Albin: En vanlig fråga som vi aldrig kan svara riktigt bra på. Det var som jag sa tidigare, jag började spela hårdrock och han punk. Jag älskar Maiden och du Rise Against. Jag kan lyssna på Rise Against, jag kan lyssna på Lars Winnerbäck, Children of Bodom, el Raised Fist. Man hämtar ju in överallt.

Johannes: Bästa svaret, allt som är bra. Det låter kanske pretentiöst att säga, men jag vill inte veta av genrer. Jag lyssnar på så mycket olika musik, bara jag tycker det är bra. och jag kan hämta från vad som helst egentligen. För jag vill utvecklas också i mitt skrivande.

Albin: Vi kan säga tidigt från Part Two plattan, så bytte vi sound så mycket. Vi snackade mycket om att vi skulle spela mer rak Rock´n roll, och ett ständigt återkommande namn är ju Airbourne, The Hellacopters och The Hives. Vi vill att dom sätter på en skiva med oss på festen, så vill man dricka bärs, och det är ju den effekten dom banden har.

Johannes: Samtidigt vill man göra musik som är intressant, jag kan tycka att Airbourne är jävligt tråkiga och lyssna på förutom dom låtarna man tycker är bra. Man kan kombinera jäkligt energisk musik, våra texter är ju jävligt deppiga, det är ju jättemörkt egentligen. Men med musiken och när vi kör live, så blir det jävligt bra energi, som gör sig jävligt glatt live. Vi skriver ju inte bara blaj.

Albin: Vi vill ha fest, vi vill ha fart och allting, men samtidigt måste man öppna sig när man skriver nånting. texterna kanske inte alltid passar ihop med stämningen.

Hur ser det ut framöver?

Albin: Just nu ser det ljust ut, vi kanske inte kan spilla så mycket detaljer, men det ser ljust ut.

Johannes: Det enda som är jobbigt är att det är mycket. Vi åker till Ryssland om två veckor, sen har vi en platta som har väntat länge, det ser ut som vi kan släppa den ganska snart, det kommer bli jävligt skönt och få det gjort.

Albin: Vi har riktigt bra samarbete med dom, med skivbolaget. Ju mer vi kör, ju bättre människor får vi runt oss, det märks ju. Jag har inget tvivel på att det här kommer att gå bra, alltså det kommer gå bra, jag vet det. Jag tror så naivt på det vi gör, skulle jag inte göra det, skulle jag inte sitta här. Jag har trott på det länge, men just nu ser det ljust ut som fan.

Beskriv bandet med tre ord:

Bra, Jävla, Skit!